Test: HTC One

Efter uppackningen välkomnas vi av en mycket snygg smartphone med aluminiumchassi. HTC One består av två aluminiumdelar för fram- och baksidan, som är fräst ur ett och samma aluminiumblock. Sammansättningen av de två delarna har utförts med tillverkarens så kallade "Zero-Gap"-teknik, vilket innebär att plast införs mellan delarna och sedan skärs ut. Det här resulterar i en byggkvalitet som inte lämnar mycket övrigt att önska. På grund av den slutna konstruktionen får HTC One däremot bara en poäng av tio i iFixits "teardown".

Haptiken är förstås också ett viktigt ämne. De svala aluminiumytorna ger ett trevlig intryck och vi gillar också den rundade baksidan. Den ligger mycket bekvämt i handen. Kameran på baksidan är i nivå med höljet istället för att sticka ut en bit som var fallet med HTC One X eller HTC One X +. Medan baksidan är oval är framsidan däremot platt. Skärmen skyddas av slitstarkt Corning Gorilla Glass 2. 

Nu till mer hårda fakta. Storleken är 68,2 x 137,4 x 9,3 millimeter (bredd x höjd x djup) och HTC One väger exakt 143 gram. Med dessa värden är den något tjockare och tyngre än HTC One X +, som har en tjocklek på 8,9 millimeter och en vikt på 135 gram. Samsung Galaxy S4 med sitt plasthölje är lättare och väger 130 gram, och också lite tunnare (7,9 mm). Kompakta iPhone 5 har en tjocklek på 7,7 millimeter och väger 112 gram, men samtidigt har Appleluren betydligt mindre skärm. 

I HTC One ingår hela batteriet kommunikationsutrustning. Lokala trådlösa nätverk kan anslutas till på 2,4 eller 5 GHz-banden och WLAN-standarden är IEEE 802.11a/ac/b/g/n. Den nya standarden (802.11ac) sänder med upp till 1300 Mbit/s. Som jämförelse kommer den populära n-standarden bara upp i 450 Mbit/sek. Men för att använda den senaste tekniken behöver du också en router som stöder det. Dataöverföring mellan enheter hanteras med Bluetooth 4.0. NFC (Near Field Communication) är nästa trådlösa teknik för kort räckvidd och finns också inbyggt i HTC One.

Naturligtvis har tillverkarens flaggskepp även stöd för LTE (Long Term Evolution) på frekvenserna 800, 1 800 och 2 600 MHz för (teoretiska) nedladdningshastigheter på upp till 100 Mbit/s och uppladdningshastigheter på upp till 50 Mbit/s. Förutsättningen är ett dataabonnemang med LTE. Tack vare stöder för HSPA/WCDMA kan användare utan LTE istället använda HSPA+ i upp till 42 Mbit/s. I detta fall är det frekvenserna 850, 900, 1900 och 2100 som används. Den faktiska hastigheten beror på täckning och mottagning.

Vi kontrollerade GPS-mottagningen med programmet GPS Test. Utomhus tog bara ett par sekunder och noggrannheten är bra. Som väntat är prestandan sämre i trapphus, källare eller garage. Men alla resultat är bra, vilket lönar sig i vardagliga situationer. Exempel är navigeringsappar och platsbaserade tjänster som Facebook Places, Foursquare eller den geografiska sorteringen av Zoe-inspelningar i galleriet i HTC Sense 5.

Förutom själva enheten har HTC inkluderat ett in-ear-headset i boxen. Det kommer inte från Beats Audio, men kvaliteten är ändå bättre än de enklaste alternative. Dessutom medföljer dokumentation, ett SIM-verktyg och en USB-kabel. Vår testenhet från Storbritannien har ingen modulär USB-laddare, men det bör medfölja i Sverige. 

Garanti

HTC One levereras med en garantitid på 24 månader. För tillbehör och batteriet är det 12 månader som gäller. Någon förlängd garanti säljs inte av HTC.

Smartphoneskärmar blir allt större. Samsung och Sony använder 5-tums skärmar, men HTC stannar på 4,7-tumsformatet. Jämfört med One X+ har HTC One har en mer detaljerad upplösning. Trots samma storlek visar Sharppanelen Full HD (1080p, 1920x1080 pixlar). Den glansiga skärmen är en LCD-skärm som kallas Super Liquid Crystal Display 3 – eller i SLCD3. Det resulterar i en pixeldensitet på 468 ppi (pixlar per tum). Bilden är knivskarp, men för det mänskliga ögat är det svårt att se skillnad mot 326 ppi i iPhone 5.

Med verktyget X-Rite i1Pro 2 tog vi en närmare titt på skärmen på nio olika ställen, vilket resulterade i en genomsnittlig ljusstyrka på 489 cd/m². Sony Xperia Z ligger efter med "bara" 428 cd/m². Apple iPhone 5 ligger på samma nivå. Den billigare Google Nexus 4 är däremot inte den ljusaste stjärnan på smartphonehimlen med 275 cd/m². En annan fördel med SLCD3 är en konsekvent fördelning av ljusstyrkan (90%), skillnader som inte märks under daglig användning.

HTC One funkar bra utomhus. Trots den glansiga ytan går det att använda mobilen utan problem. Anledningen är den höga ljusstyrkan och den utmärkta kontrasten. Sharps SLCD3 har inga problem med betraktningsvinkeln heller. Även från sidan kan vi inte se några eventuella ändringar. Innehållet syns fortfarande bra, färgerna är stabila och det finns ingen uppenbar minskning av ljusstyrkan.

Hjärtat i HTC One är Qualcomms SoC Snapdragon 600. Kretsen är baserad på den specialutvecklade Krait 300-arkitekturen. Processorn har fyra kärnor med en klockfrekvens på 1,7 GHz och inrymmer en förbättrad version av grafikkretsen Adreno 320 med en högre klockfrekvens, tillverkad i 28 nm-processen. Jämfört med populära Snapdragon S4 har arkitekturen förbättrats. Den når inte upp till Cortex-A15-kärnornas prestanda, men strömförbrukningen är lägre.

Den integrerade dekodern i Snapdragon 600 kan hantera Full HD-material med upp till 30 fps och 3D-bilder med upp till 20 megapixel utan problem. Förutom dessa funktioner har chippet även plats för en trådlös modul som stöder Bluetooth 4.0 och WLAN-standarderna 802.11a/ac/b/g/n. Därutöver ingår 2 GB LPDDR-2-minne och 32 GB inbyggd lagring. Intressant är att HTC inte använder nyare LPDDR-3 RAM trots att det stöds av kretsen. Det finns i Samsung Galaxy S4, till exempel.

Vi börjar vår testsvit med övergripande systemtest. Först ut är AnTuTu (version 3), där HTC One når upp i 23 500 poäng, ett resultat som räcker för en klar ledning. Sony Xperia Z med Snapdragon S4 Pro ligger efter med 39% (14 244 poäng). One X+ och Google Nexus 4 är lite snabbare än Sony-luren, men skillnaden mot HTC One är fortfarande uppenbar med 31% och 25%. I NenaMark 2 är konkurrenterna närmare varandra. Med 60.4 fps tar vår testenhet nät och jämt ledningen.

Det OS-oberoende Geekbench 2 lämnar ett liknande intryck, även om skillnaderna är större igen. 2332 poäng räcker för ledningen före Google Nexus 4 med 2054 poäng (skillnad: 12%) och Sony Xperia Z med 1918 poäng (skillnad: 18%). Ännu ett toppresultat uppnås i Multi-Thread-delen av Linpack – 733 MFLOPS är det överlägset bästa resultatet i vår ranking. Endast i Basemark ES 2.0 får HTC One känna sig slagen av Google Nexus 4. 41 fps räcker bara för andraplatsen. Googlemobilen är ca 30% bättre i detta test med runt 54 fps.

En av HTC Ones specialiteter är stereohögtalarna på framsidan med integrerad förstärkare. HTC listar dem under namnet "HTC Boom Sound". De stora löftena gör oss inte besvikna. Efter ett par låtar blir det uppenbart att vi hittat de för närvarande bästa smartphonehögtalarna. Äkta stereoljud, ganska fylligt ljud och en lämplig volym. Med högkvalitativa ljudfiler blir inte ljudet insämre heller. Bas och låga toner är närvarande men naturligtvis inte lika uttalade jämfört med bra tillbehör.

Ljudet får draghjälp av programvaruförbättringar. I systeminställningarna hittar vi den bekanta equalizerinställningen från Beats Audio. I sammanhanget måste vi också nämna den reviderade "Music"-appen. HTC:s musikspelare uppdaterades i samband med Sense 5 och kan nu visualisera låttexter – trevliga funktioner som kan aktiveras med en symbol i övre högra hörnet.

Den taiwanesiska tillverkaren har satsat allt på HTC One och lyckats. Det högkvalitativa aluminiumhöljet mäter sig utan vidare med iPhone 5. Jämfört med Apples mobil har One mer modern hårdvara – till att börja med den högupplösta skärmen på 4,7-tum. Under huven sitter en Qualcomm Snapdragon 600 och all den senaste trådlösa tekniken, 32 GB lagringsutrymme och 2 GB RAM. Tyvärr är det bara en LPDDR-2-modul. De största nackdelarna är det icke-utbytbara batteriet och den obefintliga kortläsaren. Där är Samsung Galaxy S4 i täten.

Utöver hårdvaran har HTC också förbättrat programvaran. Användargränssnittet HTC Sense 5 med funktioner som BlinkFeed, fotofunktionen Zoe och andra uppdaterade appar gör ett gott intryck. Tyvärr har kameran problem med ISO-inställningen, men det är inget som märks för den genomsnittlige användaren. Vi hade ändå förväntat oss lite mer av UltraPixel-kameran.

Stereohögtalarna på HTC One är verkligen intressanta och låter bra med sitt äkta stereoljud. Kombinerat med Full HD-skärmen är videouppspelning ett sant nöje. Slutligen erbjuder One också anständig batteritid. I det realistiska scenariot "Surfa med WLAN" håller den sig vid liv i ca elva timmar.

Allt som allt är HTC One en lyckad smartphone som höjer ribban en bra bit och lär stå sig bra i konkurrensen med andra Android-enheter som Samsung Galaxy S4 och Asus PadFone Infinity. Med tanke på den nuvarande utvecklingen ligger Apple illa till.