Atomfalls första intryck: Kvintessentiellt välj-ditt-äventyr-spel med massor av utforskning

Vid första anblicken skulle man inte ha fel om man kallade Atomfall för en brittisk version av Fallout. Men det finns redan, och det kallas Fallout Londonsom du kan (och verkligen borde) spela. Atomfall, å andra sidan, är så mycket mer. Det finns antydningar till Fallout New Vegas, som enligt utvecklarna är en direkt inspiration, S. T.A.L.K.E.R och The Last of Us.

På min PC (Ryzen 7 5800X3D, GeForce RTX 3080 Ti, 48 GB DDR4-3200 RAM, Asrock X570 Taichi) gick Atomfall som en dans på 1440p, med ett genomsnitt på långt över 200 FPS vid maximala inställningar. Å andra sidan lanseras spelet också på förra generationens konsoler som PS4 och Xbox One, så det borde inte ha några problem att köras på något system som byggts under de senaste fem-sex åren.

Atomfall är det andra spelet med svamptema som släpps i år efter Avowed och trots sin brist på RPG-element är båda inte så olika. För det första har de båda en pseudo-öppen värld fylld till randen med hemligheter. Atomfall har tre huvudområden med en by däremellan som fungerar som ett transitnav. Dess introduktion är inte precis revolutionerande, men det verkar vara det löpande temat med spel för sent.

Den namnlösa huvudpersonen vaknar upp i ett rum utan minne av vad som hände. En döende vetenskapsman ger dig ett kort och pratar om "The Interchange" och innan du vet ordet av är du ute i en öppen värld med bara kläderna på ryggen och ett mystiskt nyckelkort som inte är värt någonting. Utvecklarna rekommenderar att du spelar på "Survivor" (ett steg under den svåraste) svårigheten, och jag håller helhjärtat med om den känslan.

I Survivor har du inga uppdragsmarkörer och strid är helt enkelt inte ett alternativ i det tidiga spelet eftersom allt du har är dina knytnävar. Konceptet med huvud- och sidouppdrag är suddigt, och du kommer ofta att hitta dig själv jonglera mellan båda utan att ens inse det. Även om vissa uppdrag ger dig en kartmarkör, måste du lita på din magkänsla och vara uppmärksam på miljön för resten.

Jag tillbringade de första timmarna med att undvika strid och söka igenom varje plats efter de rester av förnödenheter jag kunde hitta. Inledningsvis är de knappa men det kan förändras när spelet fortskrider. En av de många räddande gracerna i Atomfall är att fiender ger dig gott om tid att skedaddle innan du engagerar dig. Det finns en visuell hotmätare som liknar den som finns i stealth-spel.

Jag är lite uppdelad på spelets progressionssystem. Konceptet med erfarenhet / XP är obefintligt, och det enda man kan nivåera upp är via Skill Tonics som finns i spelet. De ligger inte precis runt, och du måste aktivt leta efter dem på svåråtkomliga platser. Även om detta aktivt uppmuntrar till utforskning, måste du planera din byggnad i förväg eftersom du inte kan omspecificera dina poäng efteråt.

Sammantaget gör Atomfall ett utmärkt jobb med att införa en känsla av terror i det tidiga spelet. Det känns mindre som Fallout New Vegas och mer som Outlast. Baserat på vad jag har upplevt hittills kan man enkelt få ut några genomspelningar av det, och alla kommer att vara unika på sitt eget sätt tack vare dess Laissez-faire-strategi för berättande. Det finns mycket kvar att upptäcka, och vi kommer att utveckla mer om det i vår fullständiga recension som kommer snart. Spelet lanseras den 27 mars på alla större plattformar och den 24 mars för de som köpt Deluxe Edition.