Test: Apple MacBook Pro 15 Retina 2.3 GHz 2012

Phil Shiller sparade inte på superlativen när han beskrev chassit på den nya 15-tummaren. Apple fortsätter att använda "unibody"-chassit i solitt aluminium, men jämfört med de andra modellerna är Retina-Macen tunnare (18 mm) och lättare (ca 2 kg). Det betyder att den är 6 mm tunnare och ungefär ett halvt kilo lättare än 15-tumsmodellerna från 2011 och 2012. 13-tummaren är bara marginellt tunnare. Designen känns utmärkt och förmedlar hög kvalitet och estetik. Chassit står emot deformering och förblir orubbligt även under hårt tryck. 

Något som bidrar till den låga vikten är att skärmglaset utelämnats. Den nya modellen har bara två lager – en design som också är tänkt att motverka reflexer (mer om det senare). Trots den tunna konstruktionen är skärm och gångjärn robusta. Gångjärnet sitter i mitten och är dolt av svart plast. Det håller skärmen på plats och är tillräckligt stadigt för att datorn ska gå att använda på tåget eller i bilen. 

Designen är i stora drag ”evolutionär” och skiljer sig inte i någon hög grad från tidigare modeller. Det tunna chassit var iögonfallande när vi packade upp datorn, men i övrigt ser den ut som väntat med den bekanta, stora Apple-loggan på skärmens baksida. Även om chassit känns ganska robust är det inte gjort för extremt utomhusbruk – i så fall rekommenderas ett laptopöverdrag och viss försiktighet för att försäkra sig mot repor. Allt som allt har däremot Apple lyckats tillverka en smalare variant av Pro-modellen utan några uppenbara svagheter, och datorn är en av de lättaste och tunnaste i klassen. 

Portutbudet har modifierats och uppdaterats en del för att passa med den nya designen. Firewire- och Ethernetportarna har plockats bort och ersatts med Thunderbolt-portar. Dessutom är MagSafe-kontakten, nu i version 2, tunnare. För att använda äldre laddare behöver man en särskild adapter som kostar en hundring extra, vilket kan vara ett irritationsmoment för Apple-fantasterna med flera enheter. Nätverksport får man genom att använda en Thunderbolt-adapter för 279 kr. Adaptern för Firewire fanns inte till försäljning vid lanseringen, men bör finnas tillgänglig inom kort.

Två nya portar har också tillkommit – HDMI och USB 3.0. Vi kunde verifiera den snabbare USB-hastigheten med ett Corsair Flash Voyager GT 3.0. Windowsdatorer har haft de snabbare portarna ett tag redan, så för PC-användare är det här ingen nyhet, men för alla som byter upp sig från en äldre Mac är det en förbättring. Vi tycker att portarna i 15-tummaren räcker till för de vanliga användningsområdena, även om det behövs adaptrar för vissa. Det hade visserligen inte skadat med en till USB-port.

Apple har placerat portarna bra, speciellt för högerhänta användare. De sitter baktill på datorns vänstra och högra sidor, där den optiska enheten för övrigt fått stryka på foten. Tack vare portarnas placering är det smidigt att använda exempelvis en extern mus.

Tangentbord

Tangentbordslayouten och utseendet har inte förändrats nämnvärt jämfört med tidigare modeller. På/av-knappen sitter nu i det övre högra hörnet av tangentbordet. På modeller med DVD-spelare sitter eject-knappen på samma plats. Ikonerna på F3- och F4-knapparna har modifierats för att passa med det nya operativsystemet, eftersom de nu startar programmen Mission Control och Launchpad. Tangentbordet är bakgrundsbelyst i 16 nivåer så att det ska gå att ställa in ljusstyrkan perfekt beroende på omgivningen. Tangenternas feedback är fortfarande väldigt behaglig men trycket är något kortare, vilket ger en mer stum upplevelse. Vi uppskattar de små förändringarna och den rymliga layouten, och tycker att tangentbordet förtjänar toppbetyg.

Musplatta

Musplattan är likadan som tidigare och kombinerar glasytan med en integrerad knapp. Den är ganska stor (105x76 mm) och är fortfarande marknadens bästa. Precisionen, det enkla handhavandet och stödet för multi touch-gester utklassar konkurrenterna. Drivrutinerna för BootCamp-Windows är numera hyfsat användbara, även om de inte är lika bra som originalet för Mac OS X.

Även om vi har sett en del bra musplattor från andra tillverkare under den senaste tiden är det ingen av dem som kommer upp i samma nivå som Apple. Det faktum att Apple utvecklar mjuk- och hårdvara parallellt är helt klart en fördel i det här fallet. 

Kronan på verket i nya 15-tums MacBook Pro är förstås Retinaskärmen på 15.4 tum/39,11 cm. Apple har redan varit framgångsrika med den högupplösta standarden iPhone 4, iPod Touch och nya iPad. Nu kommer turen till de bärbara datorerna, som hittills aldrig haft högre upplösning än 1900x1200 (WUXGA) eller 2048x1536 (QXGA i äldre ThinkPad-modeller). Retinaskärmen bjuder på uppseendeväckande 2880x1800 bildpunkter och överträffar till och med Apples egna 27-tums Thunderbolt-skärm, som har en upplösning på 2560x1440. Tack vare den exceptionellt höga upplösningen har skärmen 5,2 miljoner pixlar och en densitet på 220 DPI (punkter per tum). Vanliga HD-skärmar har ungefär 2,1 miljoner pixlar och en densitet på 141 DPI. Individuella bildpunkter är i princip omöjliga att skilja ut på den nya skärmen och det blir svårt att återgå till en skärm med standardupplösning efter bara några minuter med Retinaskärmen.

Ett problem med den höga upplösningen är att det behövs mjukvarustöd. Apple har optimerat iLife-programmen och systemprogrammen med passande grafik. Andra program som Word, Excel, Google Chrome och programmen från Adobe har inte optimerats än. Google har en betaversion av sin webblösare med namnet ”Canary” ute, som fungerar hyfsat tills vidare. Precis som Google jobbar även andra mjukvaruutvecklare med Retinauppdateringar. 

Kort efter att de första nya MacBook Pro-maskinerna skickats ut kom det in rapporter om olika problem med den nya skärmen. Som ofta är fallet med Appleprodukter tog klagomålen orimliga proportioner och nådde snart hysteriska nivåer. Vissa klagade på en gulaktig nyans på skärmen, något vi inte kunnat bekräfta i våra tester.  Färgerna är intensiva och vitt är vitt. Ett annat problem skulle vara ett ”burn in”-fenomen som uppstår efter att fönster varit öppna under längre perioder. En hel del exempelbilder på problemet har lagts upp på nätet. Våra försök att upprepa fenomenet har inte lyckats, så vi skyller det på hårdvarufel i vissa exemplar. Apple kommer tveklöst att byta ut de defekta produkterna. Eftersom vår maskin kommer direkt från en affär kan vi direkt utesluta möjligheten att vi fått ett "utvalt" testexemplar. 

Men låt oss titta närmare på upplösningen. Skärmens standardupplösning 2880x1800 finns inte med i systeminställningarna. Det finns fem inställningar att välja på: 1024x600, 1280x800 (13" MacBook Pro), 1440x900 (15" MacBook Pro standard), 1680x1050 (15" MacBook Pro högupplöst) och 1920x1200 (17" MacBook Pro). Vid samma relativa upplösning på Retinaskärmen ökas densiteten markant. Vid "Retina-inställningen" 1440x900 används fyra gånger så många pixlar och även pyttesmå typsnitt blir läsbara. Även vid den högsta inställningen ökas upplösningen med faktor 1,5. För att ett program ska se bra ut måste det stödja pixeldubbling. Insticksprogrammet SwitchResX låter dig använda standarupplösning (testversionen är gratis i 10 dagar), men vi har lagt upp några skärmdumpar som visar att det blir nästan omöjligt att jobba effektivt med så hög upplösning. 

Apple säljer den tunnare varianten av MacBook Pro med tre olika Ivy Bridge-processorer. De dyrare varianterna är Intel Core i7-3720QM (2,6 GHz, 6 MB L3-cache) och Core i7-3820QM (2,7 GHz, 8 MB L3-cache). Pristillägget för de snabbare varianterna är i skrivande stund 600 kr respektive 3 050 kr. I grundutförandet, som i vårt fall, är processorn en Core i7-3615QM. Den har en basfrekvens på 2.3 GHz och 6 MB L3-cache. Alla tre alternativen är fyrkärniga processorer med åtta trådar och tillverkas i 22nm-processen med 3D-transistorer. Vårt testexemplar överklockas automatiskt med hjälp av Intels Turbo Boost-teknik upp till 3,3 GHz med en kärna i arbete och upp till 3,1 GHz med alla fyra kärnor aktiva. När systemet är inaktivt kan processorn istället klockas ned till 800 MHz med SpeedStep. Precis som med grafiklösningen kan systemet självt välja status.

På tal om grafiken: Apple använder en kombination av den integrerade Intel GMA HD 4000 och ett dedikerat Nvidia GeForce GT 650M. Den senare är en GPU i övre mellanklassen som bygger på den nya Kepler-arkitekturen, med 384 CUDA-kärnor, 1024 MB video-RAM och 128-bitars minnesbuss. GPU:n arbetar i klockfrekvensen 900 MHz och minneshastigheten är 1254 MHz. I testet använde vi en BootCamp-installation av Windows 8 (Release Preview). Ett rent funktionstest visar att Turbo Boost fungerar som det ska, men inte SpeedStep (800 MHz) enligt HWiNFO. I Microsofts nya operativsystem varierar klockfrekvensen bara mellan 3,1 GHz och 3,3 GHz, vilket gör den mindre effektiv. 

I lagringsväg kan nya MacBook Pro bestyckas med en solid state-disk på antingen 256, 512 eller 768 GB. TRIM aktiveras automatiskt. Precis som MacBook Air har inte nya MacBook Pro det vanliga 2,5-tumsformatet, så det är svårare och dyrare än vanligt att byta ut disken. Det går att uppgradera senare, men på grund av det speciella formatet och kapaciteten rekommenderar vi hellre en extra tankeställare före köpet. Extern lagring kan anslutas via kortläsaren eller Thunderbolt/USB 3.0. Med tanke på hastigheten på upp till 10Gbit/s låter Thunderbolt som det perfekta alternativet. Problemet är att det inte finns så många enheter att välja på med det nya gränssnittet och de som finns är fortfarande dyra.

Vår testdator hade den minsta disken på 256 GB. Modellen (SM256E) kommer från Samsung (samma PM830-krets som Samsung SSD 830) och är bestyckad med en trekärnig ARM-krets (S4LJ204X01). Vissa modeller kan vara utrustade med kontrollkrets från SandForce istället. Med hjälp av SATA III (6 Gbit/s) blir prestandan riktigt bra. CrystalDiskMark rapporterar en läshastighet på 475 MB/s och en skrivhastighet på 416 MB/s. Accesstiderna är, som vanligt med SSD, extremt låga. Både Mac OS X och Windows laddas och körs snabbt och utan irriterande fördröjningar. 

Apple MacBook Air 13 från 2011 hade en SATA II-variant av disken, SM256C. Den nya modellen är nästan dubbelt så snabb. Fördelen med nya MacBook Pro utan Retinaskärm är att den inbyggda 2,5-tumsenheten kan bytas ut enkelt och kostnadseffektivt med exempelvis en vanlig Intel 520 eller OCZ Vertex 4. 

Hajpen kring nya MacBook Pro med Retinaskärm har varit sanslös efter WWDC 2012. Efter flera veckors testande kan vi dra våra egna slutsatser. Det nu ännu tunnare aluminiumchassit fortsätter att imponera och är de facto standard i kategorin. Vi uppskattar HDMI, USB 3.0 och de två Thunderboltportarna, men jämfört med andra bärbara datorer är det ändå lite dåligt med portar. Andra portar kräver adapter, vilket blir ytterligare en pryl som måste packas ner i laptopväskan. 

I den senaste MacBook Pro-serien introduceras även Intels nya processorgeneration Ivy Bridge. Program- och grafikprestandan med nya Intel Core i7-3615QM i kombination med Nvidia GeForce GT 650M är imponerande. RAM-minnet i Retinaversionen av MacBook Pro är nu fastlött på moderkortet och solid state-disken sitter på speciella kretskort, samtidigt som batteriet är fastlimmat i chassit. På så vis har den nya modellen mer gemensamt med MacBook Air-familjen. Eftersom Apple använder pentalobeskruvar är det svårt att ta sig in i datorn. Skruvarna är dessutom känsliga, så vi avråder från självservice. En förlängning av garantin genom Apple är jämförelsevis dyr, men med tanke på det höga inköpspriset är det nästan värt att överväga. 

Vårt testexemplar var utrustat med en SSD på 256 GB som tack vare SATA III-standarden är så snabb som man kan förvänta sig. Arbetar man med exempelvis foto- eller videoredigering räcker tyvärr inte 256 GB särskilt långt – i så fall bör man fundera på 512 GB eller 768 GB, som tyvärr är dyra uppgraderingar. 

En avgörande faktor för många potentiella köpare är förstås Retinaskärmen på 15,4 tum. IPS-tekniken och våra mätdata lämnar ett väldigt bra helhetsintryck. Trots att skärmen är av "glare"-typ är inte reflexerna lika påfallande som med de äldre modellerna, eftersom det yttre glasskiktet har utelämnats. Upplösningen 2880x1800 i bildförhållandet 16:10 är en framträdande egenskap, men den används inte i sin standardform (som knappt vore användbar). Istället används en variant som motsvarar 1440x900, men som fyrdubblar pixeldensiteten (220 DPI). En nackdel med den höga upplösningen är att många program från tredje part ännu inte optimerats för den höga upplösningen, men Apple har släppt HiDPI-uppdateringar till många av sina egna program och fler lär vara på väg.

Temperaturerna vid hög belastning är något av ett bekymmer, men det nya kylsystemet med asymmetriska fläktar och högtalare som jobbar extra som luftkanaler ger ett gott intryck. Det faktum att systemet sprider ut ljudet på olika frekvenser gör egentligen inte datorn tystare, men ljudnivån blir mindre påträngande. Det stora batteriet på 95 Wh är en stor fördel för batteritiden. Under vardaglig användning räcker batteriet mellan 5 och 10 timmar beroende på hur man använder datorn. 

Allt som allt är det en riktigt imponerande bärbar dator, och en marknadsledare i flera avseenden. Nya Mac OS X Mountain Lion kommer förmodligen att medföra ännu fler förbättringar. Användare som är ute efter en beprövad modell utan risk för "barnsjukdomar" (eller föredrar matt skärm) kan titta närmare på vanliga MacBook Pro 15, som också fått ny hårdvara från Intel och Nvidia i den senaste versionen. Dessutom är den lättare att uppgradera, men vill man ha högre upplösning och SSD är den egentligen inte billigare. I så fall framstår nästan Retinamodellen som ett fynd.